Chefskapet – inget för mjukisar?

När en chef på hög position får lämna med kort varsel blir det ofta skriverier i tidningen. Särskilt om de finns i någon av våra större och mer allmänt kända företag inom näringslivet.

Politiker tvingas avgå, Vd:ar får sparken. Intressant att det uttrycks på olika sätt i medierna.

Den senaste tiden har några mer kända chefer och ledare fått kasta in handduken. Jag noterade att ansiktsuttrycken inte var oberörda.

Många anser kanske att chefer inte ska gråta över spilld mjölk. På höga positioner får de ju ett rejält avgångsvederlag och kan vältra sig i pengar framgent. De må vara plåster på såren, men få bryr sig om hur det personliga tar stryk.

Att inte längre vara önskad, även om omskrivningar görs där ”det är dags för ett nytt ledarskap”, ”hen har gjort det hen var tillsatt att göra”, svider det ändå hårt. Det flesta chefer och ledare jag kommit i kontakt med under åren har alltid en sådan story och det kan inte vara en tillfällighet. Man måste kanske för att kunna hantera den känslomässiga besvikelse det innebär att få gå.

Det personliga egot får sig en törn och det kan inte pengar hela. Man kan givetvis intala sig det, men innerst inne är det förfärligt att känna sig misslyckad. Det finns givetvis de som går vidare och struntar i det hela. De har oftast en annan story, att det var motparten som var idioter och att det egentligen var de själva som sa upp sig.

Kanske är detta en intressant psykologisk analys som kan göras kring vilka chefer som saknar empati och har en narcissistisk hållning och vilka som inte har det. Med tiden avtrubbas kanske en del och går vidare, men många tar med sig såret över tid. Många chefer och ledare som jag träffat i mentorsammanhang, återkommer ofta till dessa händelser. Att bli förskjuten, förnedrad och bortvald. Starka ord men också starka upplevelser.

I vissa yrken tränas du att hålla isär sak och person. Militären är eller var kanske en sådan plattform. Jag vet få ledare som tränas för uppgiften att bli bortvald. Kanske är det därför många chefer har sociopatliknande drag. För att helt enkelt hålla över tid och kunna gå vidare med fler svåra uppdrag.

Andra blir utbrända och väljer bort chefskapet. Många kvinnor jag möter vill inte vara chefer, något som inte bidrar till större mångfald och bredd.

Att chefskapet kräver viss hårdhet är ingen myt. Det är ingen slump att personer med en bakgrund inom idrotten eller militären ofta har fördelar när chefspositioner ska tillsättas.

Hur tränar vi unga chefer och ledare för de situationer som de kommer att ställas inför? Mentorer som har erfarenhet av detta är något som ofta tas upp av seniora ledare som en viktig del i deras karriär.

Seniora ledare söker sig idag till olika former av mental träning, men det talas fortfarande tyst om detta.

Chefskapet är inte för mjukisar, men det skulle vara intressant att lyfta på locket så att fler chefer kan lyckas, utan att ha de sociopatiska drag som många anser finns.

Företag och verksamheter skulle troligen utvecklas bättre och det skulle kanske vara lättare att ta ett eventuellt misslyckande.

För det är ju av dessa misstag vi lär oss bli bättre chefer och ledare.