Om de bara visste...

Att chefer ofta för höra att de är omänskliga och att en stor andel av dem är psykopater, ja det brukar vara så det kan låta.

Men att det finns många chefer som mår dåligt och kämpar med sina känslor gentemot sina medarbetare och organisation, kanske inte är lika mycket på tapeten.

Jag träffade en man för ganska många år sedan, vars huvuduppdrag var att coacha börschefer. Han var psykoterapeut och psykolog och hade dagligen personer i sin terapisoffa.

Att de velat ta sig dit menade han berodde på att de börjat förlora sig själva i sin roll och utvecklats till mindre empatiska personer än vad de själva mådde bra av. Han hävdade att flera av dem var utom räddning, de hade blivit så påverkade av den miljö de verkade i, att de inte längre fungerade som de borde. Kanske var det just dessa chefer som betraktas som psykopater.Man behöver inte vara börschef för att ha problem med sig själv i förhållande till sina medarbetare och organisation.

Genom åren har jag mött många chefer som våndas och faktiskt mår dåligt av att behöva genomföra vissa beslut, trots att de är det bästa för helheten. De flesta frustrationer och energitjuvar kommer från den egna organisationen och från medarbetare.

Det kanske ingår i chefsjobbet men faktum är att man kan fråga sig om det verkligen ska vara så?

Människor agerar ibland som barn och ansvarslöst tycker att det är chefen som ska lösa allt eller att det är dennes fel att det är som det är. Man kan läsa till och från om chefer, ofta i den offentliga sektorn, som på olika sätt utmålas som hemska och som mobbar eller trycker mer sina medarbetare. De exponeras medialt och det trycks på om deras avgång.

De påstås driva frågor där medarbetarna inte få ha åsikter, ska hållas tysta eller veta sin plats. Men frågan är varför det är okej att ifrågasätta chefen och aldrig sitt eget beteende. Chefer kan givetvis missbruka sin makt, men i Sverige kan definitivt medarbetare göra detsamma, och då har de oftast större makt än chefen.

I många andra länder ifrågasätter man inte chefens beslut och blir inte sur om man inte fick vara med och ta beslutet. Det anses helt befängt av andra länder och deras syn på ledarskap.

Kanske är det så att vissa njuter av att kunna sätta sig upp mot auktoriteter. Ett sätt att hämnas på vuxna som man inte kunde göra som barn. Som vuxen är det ju lättare att hämnas på chefen och därigenom känna sig i överläge.

Tänk om alla som stjäl sin chefs energi, får denna att ligga sömnlös på nätterna och anlita både coacher och psykologer, visste hur de egentligen har det?
Möjligen är det så att några också vet det och att det är hela poängen med deras agerande. Men de allra flesta har ingen aning om att chefen kanske mår dåligt av det som sker.

Chefen ska kanske tåla en del, men att behöva ägna större delen av sin tid till olika konflikter och dilemman internt, är nog inte meningen.

Att som chef sätta ner foten och förklara att även denne har rätt till att bli respekterad är det inte så många som gör. Det blir lite av en curlande förälder som försöker vinna kärlek.

Men tyvärr löser inte alltid kärlek chefskapets dilemma, ofta behöver man istället sätta gränser och låta omgivningen ta sitt ansvar.

Ibland undrar jag varför det är svårt för chefer att göra det?