Ska medarbetarna bestämma vem som är chef?

Till och från stormar det kring chefer som påstås plåga sina medarbetare med allehanda härskarfasoner. De skrämmer sin omgivning och skapar rädsla. I den offentliga sektorn är det extra känsligt när chefer uppträder på ett otillbörligt sätt. Det är där media ofta tar upp fallen.

Senast det skedde påtalade chefens chef att det har varit en period av förändringar och att det då inte är helt ovanligt att det uppstår turbulens och att människor blir missnöjda.

Att inte tycka att förändringar är bra är ju ofta förekommande och vi vet att de flesta människor generellt sett, är förändringsobenägna. Att då lägga skuld och oro och låta egen rädsla spilla över på chefen är ett ganska vanligt sätt att hantera sin egen ångest.

Vad sker då med moralen och beslutsordningar när medarbetarna lyckas få en chef att sluta? Är det verkligen så att chefen har gjort allt det där som man påstår? I alla former av relationer finns det ju alltid flera parter.

Jag har själv varit med om situationer när medarbetare, både i egna organisationer och andra chefers vardag, plötsligt kommer med allehanda anklagelser kring vad att chefen gör eller har gjort. Sådant som man upplever som kränkande eller otillbörligt. Jag talar då inte om oacceptabla trakasserier, det är något annat, utan sagt något eller kanske inte informerat på ett sätt som man förväntat sig, eller inte informerat alls. Det handlar ofta om beteenden som omgivningen tolkar på ett negativt sätt.

När man sedan gräver djupare i detta, visar det sig att det inte formellt, faktamässigt eller allmänmänskligt gjorts något konkret. Det har varit en känsla och en tolkning av vad som sagts eller gjorts. Man känner sig kränkt, har svårt att känna motivation att komma till jobbet och säger att chefen inte respekterar ens känslor eller att man känner sig obehaglig till mods.

Vid närmare granskning har personen tolkat det som en grov kränkning. Det kan vara enkla saker som att påpeka arbetsgivarens rättigheter som att det inte är accepterat att människor kommer försent till möten, eller att ett projekt inte har lämnats in i tid.

Självklart finns det chefer som inte agerar korrekt och det är helt oacceptabelt, men jag blir alltid lika förvånad och berörd av att medarbetare i sådan här typer av fall, kan ha den ensidiga makten att bestämma över en chefs mandat och uppdrag.

En chef har ju ansvar att leda och fördela arbetet. Det måste hen kunna göra. Om omgivningen plötsligt avgör vad som ska ledas och fördelas, blir det väldigt svårt att vara ledare och chef.

Om chefen får gå, eller själv väljer att gå, då denne självklart inser att det är omöjligt att fortsätta när själva uppdraget inte går att utföra, vad är det då som sker med ledarskapet, hierarkierna som faktiskt måste finnas?

Vem är det då som tagit makten på ett informellt sätt och hur påverkar det nästa chef och ledarskapet som sådant? Ingen vill väl arbeta under dessa omständigheter.

Chefer har givetvis ett utgångsläge som den som har makten. Man vad händer när den urholkas på ett negativt sätt. Någon måste ju kunna leda och fördela arbetet utan att vara rädd att trampa någon på tårna.

En sund chef med ett sunt förnuft hanterar sitt ledarskap på ett bra och respektfullt sätt.

Att värja sig mot en medarbetarmobb är näst intill omöjligt. Att en medarbetare inte ska trakasseras eller behandlas illa av en chef är självklarheter, men debatten om det omvända saknas till stor del.

Ska det få vara så?